Det är svårt att veta var man ska börja med det här inlägget. Senast vi hade en liknande titel var när Farsta SK:s juniorer kvalificerade sig till Elitserien förra året. Sedan dess har mycket hänt i klubben. Kanske är det klubbens utveckling man ska börja med. Eller juniorernas utveckling. Eller förväntningarna inför Elitserien som skulle spelas i början av 2026.
Oavsett var man väljer att börja står en sak klar: resan dit vi är i dag har varit både snabb, lärorik och krävande.
Jag sparar er den fullständiga genomgången av Elitserien som spelades för drygt två veckor sedan, men några saker är viktiga att lyfta fram. När vi kvalificerade oss till Elitserien blev det tydligt att klubben tagit stora kliv sedan ungdomsverksamheten startades om efter pandemin. På bara två och ett halvt år lyckades vi konkurrera med flera etablerade elitklubbars första- och andralag och säkra en plats bland sex klubbar i årets tuffaste juniorlagtävling.
Hur gick det då? Resultatmässigt slutade vi sist. Elitklubbar som Kristallen, Wasa, Rockaden, SS4 Springare och Trojanska Hästen mönstrade sina starkaste juniorlag, och den nivån blev helt enkelt för tung för oss denna gång.
Samtidigt var bilden mer nyanserad än vad tabellen visade. Lagledarna på plats kunde tydligt konstatera att stora framsteg hade gjorts. Även om slutresultatet på pappret var brutalt, berättade de individuella prestationerna något helt annat.
Och så till nutid. Denna helg spelades säsongens första stora lagtävling: Superettan i Juniorlag-DM, som hölls i Stockholms Schacksalonger. Tävlingen spelades under två intensiva dagar med sju ronder totalt och betänketiden 15 minuter + 10 sekunders tillägg per drag. Precis som förra året siktade vi högt, målet denna gång var tydligt: att förnya kontraktet och kvalificera oss till Elitserien i januari nästa år.
Lagtävlingar har alltid varit något som uppskattats extra mycket av våra juniorer. Att spela tillsammans med sina klubbkamrater, stötta varandra och kämpa för laget skapar en helt annan upplevelse än individuella tävlingar. Det visade sig också tydligt denna helg. Tävlingen slog nytt lagrekord med 22 anmälda lag (förra året deltog 16) och ett deltagarrekord med totalt 110 spelande juniorer, från nybörjarnivå till toppspelare. Av de 22 lagen lyckades Farsta SK ställa upp med två lag, vilket återigen är ett styrkebesked och ett tydligt tecken på den positiva utvecklingen i vår juniorverksamhet.
Truppen som representerade Farsta SK i JDLM:
- Lag 1: Elliot Ulfeldt Kilander, Roman Chornenkyi, John Larsson Kakuli, Erwin Loewe (söndagen), Leo Högberg (lördagen), Aarav Aggarwal (söndagen) och Gerard Saul Huarez Alacantra.
- Lag 2: Erwin Leowe (lördagen), Zack Swedenson (lördagen), Samir Keremi (söndagen), Michael Nguyen, Patrick Saul Huarez Alacantra, Hanna Halubouskaya, Manohar Venkata Ommi (söndagen) och Alexandra Burmakina (söndagen).
Med två lag på plats var planen ganska glasklar. Förstalaget skulle slåss om ett av de två kontrakten som gick till de högst placerade klubbarna utan ett lag i Elitserien (man får inte ha med mer än ett lag i högsta divisionen). Det stod tidigt klart vilka konkurrenter vi behövde mäta oss mot: Trojanska Hästen, nykomlingarna Lidingö SS, Tyresö SK samt Täby SK, som dessutom ställde upp med två lag. Inget var givet på förhand. Kampen skulle bli tuff, men spelarna var redo att ge allt för ett av kontrakten.
Andralaget bestod däremot av en större mix av yngre och mer oerfarna juniorer. Syftet där var tydligt: att samla erfarenhet, bygga gemenskap och få känna på tempot i en större lagtävling. Vad båda lagen faktiskt var på väg att åstadkomma under denna helg var dock inget som ens den mest optimistfulla lagledaren hade kunnat föreställa sig.
Första tävlingsdagen
Tävlingsdagen inleddes i en lugn och samlad stil. Spelarna var på plats inför första ronden, lagen höll sina team talks och några hann till och med spela uppvärmningspartier.
Men vänta… var är vår femtebordsspelare?
Nej, allt gick förstås inte helt fläckfritt. Hanna saknades. Johnny ringde hennes föräldrar: inget svar. Samtidigt var lottningen redan klar. Förstalaget skulle möta Lidingö SS, medan andralaget, med en spelare kort, ställdes mot Tyresö SK II. Två viktiga matcher att inleda tävlingen med.
Spelet drog igång medan vi fortfarande väntade på Hanna. Ett uteblivet deltagande hade inneburit partiförlust när tiden löpte ut. Förstalaget fick snabbt in flera vinster mot Lidingö. Samtidigt såg Tyresö SK II starka ut mot vårt andralag. Men så började klockan ticka ned: tio minuter kvar, en tredjedel av betänketiden borta.
Elliot och John satte två snabba mattar för förstalaget. Andralaget fick in en vinst efter resignering, men tappade också ett parti efter en bortsättning i en vinnande ställning. Läget var osäkert. Klockan närmade sig fem minuter.
Och precis då när Hannas sista tredjedel av tiden började kom hon springande in i lokalen. Hon hänvisades direkt till sitt bord. En kollektiv lättnad spred sig bland lagkamrater och ledare. Förväntningarna var dock låga när man låg så pass långt efter i tid.
Medan andralaget nu äntligen var fulltaligt säkrade förstalaget en övertygande 4-1 seger mot Lidingö SS. Samtidigt hade andralaget vänt matchen och ledde med 2-1.
Två partier återstod: Zack Swedenson på andrabordet och Hanna Halubuskaya på femtebordet. Zacks parti var rondens längsta. Efter att ha spelat sig till en vinnande ställning återstod bara att konvertera fördelen till full poäng. Trots den stora tidsnackdelen spelade Hanna snabbt och säkert. Hennes motståndare, som dessutom hade mer än halva tiden kvar, försökte matcha Hannas snabbhet och satte bort material tidigt och förlorade kort därefter.
Vinsten var säkrad!
Trots de goda resultaten i den första ronden kan man lätt få intrycket av att allt gick helt enligt plan. Två viktiga vinster mot klubbar vi konkurrerar med om kontraktet hade kunnat få många att borsta undan allt annat och blicka framåt.
Men båda lagledarna från Farsta som hela tiden stod bakom spelarna och följde partierna, märkte snabbt att bilden inte var fullt så fläckfri som resultaten antydde. Under den första ronden spelade samtliga spelare väldigt fort, ofta för fort. Det fanns en tydlig tendens till vårdslöst spel, där fingrarna rörde sig snabbare än tanken hann med. Detta blev också den främsta orsaken till att både första- och andralaget tappade poäng i partier där vi egentligen hade kontroll och ibland till och med en vinnande ställning. Även i de partier där spelarna till slut stod som segrare fanns det flera tillfällen där risken för bortsättning var påtaglig och i vissa fall blev den också verklighet.
För oss ledare blev det tydligt att detta inte handlade om bristande schackförståelse eller nivå, utan snarare om tempo, disciplin och förmågan att hantera nerver i en lagtävling med mycket på spel. Spelarna ville väl, men viljan att avgöra snabbt blev i flera fall en belastning snarare än en styrka.
Ett första försök att komma till rätta med detta var att införa protokollskrivande. Tanken var att sänka tempot och tvinga fram mer eftertanke. Men efter en kort tid insåg vi att det snabba tidsformatet gjorde protokollet mer till ett hinder än en hjälp, särskilt för de yngre spelarna.
I stället samlade vi alla juniorer för ett gemensamt lagsnack. För att undvika att störa pågående partier hölls samtalet utanför spellokalen. Fokus låg inte på pekpinnar eller långa utläggningar från oss ledare, utan på reflektion. Spelarna fick själva sätta ord på vad som hade fungerat bra och vad som kunde göras bättre. Efter korta diskussioner om både positiva insatser och tydliga svagheter blev budskapet enkelt och tydligt: Antingen använder vi tiden bättre och spelar för varandra som lag, eller så spelar vi med protokoll.
Den gemensamma konsensusen var tydlig. Flera Spelare insåg själva att deras faktiska spelstyrka var högre än vad tempot och misstagen visade. Med det i åtanke gick båda lagen in i de resterande ronderna med en tydligare plan, större lugn och framför allt en starkare laganda.
Resten av tävlingsdagen fortsatte med överlag goda resultat. Efter de större vinsterna i första ronden väntade dock tuffare motstånd. Förstalaget ställdes mot Wasas andralag som senare skulle visa sig bli turneringens vinnare och förlorade knappt med 3-2. Samtidigt fick andralaget möta Kristallen III och åkte på en tung motgång med en 5-0 förlust. För att sätta salt på såren så verkade Trojanska hästen ha mönstrat ett riktigt dominant lag som bulldozade allt i sin väg och hade tagit två 5-0 vinster och var på väg att säkra sitt kontrakt ifall de fortsatte i detta tempo.
Trots detta kunde vi lagledare konstatera att förlusterna var långt ifrån ensidiga. Många av partierna var jämna långt in i spelet, och det var tydligt att flera av juniorerna faktiskt tog till sig det som lyfts fram under lagsnacket efter första ronden.
Efter matcherna samlades vi återigen för ett kortare lagsnack. Fokus låg på att fånga upp spelarnas egna tankar kring dagens prestationer, vad som fungerat bra och hur läget såg ut för oss i tabellen inför fortsättningen.
Samtidigt hade vi i klubben bestämt oss för att ta vara på den längre lunchpausen, inte bara för reflektion, utan också för att fylla på energin ordentligt.
Som ett initiativ från Johnny, efter juniorernas tydliga förbättring och inställning efter första ronden, togs hela gänget med och bjöds på McDonald’s. Ett uppskattat inslag efter en intensiv och krävande andrarond, och ett fint sätt att både belöna insatsen och stärka lagkänslan inför tävlingens fortsättning.
Den sista ronden för tävlingsdagen gav en tuff lottning. Förstalaget ställdes mot SS4 Springares andralag, medan andralaget fick möta Tyresös förstalaget. En viktig kamp som i praktiken kunde sätta tonen för våra fortsatta möjligheter att slåss om kontraktet.
På förhand såg båda matcherna ut att bli jämna och svårspelade, och så skulle det också visa sig bli.
För förstalaget slutade matchen återigen med en knapp 3-2 förlust mot SS4 Springare. Ett resultat som lika gärna hade kunnat gå åt andra hållet, men som ändå sved. Efter tre ronder stod förstalaget nu på två förluster och en vinst. Inte riktigt den start man hoppats på. Samtidigt fanns det flera faktorer som gav anledning till ett visst lugn trots de snäva nederlagen i rond två och tre. För det första var insatserna överlag starka. För det andra var förlusterna mycket knappa och i en lagtävling där varje enskild partipoäng kan bli avgörande i slutändan är det en viktig detalj att bära med sig.
Den tredje och kanske mest överraskande faktorn var resultatet i den andra matchen.
Andralaget stod för en imponerande insats och körde över Tyresös förstalag med hela 5-0. Ett resultat som få hade kunnat förutse på förhand, men som tydligt visade vilken utveckling och vilket självförtroende laget spelade med. En påminnelse om hur snabbt förutsättningarna kan skifta i lagtävlingar.
När den första tävlingsdagen summerades och alla samlades för att tacka för dagen var det därför ett ovanligt, men mycket talande, tabelläge som mötte oss: andralaget låg faktiskt före förstalaget i tabellen.
Andra tävlingsdagen
Den andra dagen började betydligt lugnare än den första. Inga förseningar, inga sista-minuten-inhopp och inga ogenomtänkta snabbbeslut. Båda lagen gick in i dagen samlade och med tydligare fokus än under lördagen.
Några mindre justeringar hade gjorts i laguppställningarna. Zack hade gjort sitt för laget under dag ett och ersattes av Manohar. Erwin, som spelat starkt på förstabordet för andralaget, flyttades upp till förstalaget, en rotation Johnny planerat redan innan tävlingen för att även ge Samir och Alexandra möjlighet att hoppa in.
Andralaget fick möta ett mycket starkt Wasa III och föll knappt med 3–2 i en jämn match. Förstalaget tog däremot en viktig 3-2 seger mot Kristallen IV. Inget var avgjort, men båda lagen visade att de hörde hemma i toppen av tabellen.
Efter fyra ronder började konturerna i tabellen bli tydligare.
Lidingö var inte längre med i racet. Trojanska Hästen däremot hade kopplat ett nästan avgörande grepp med fyra raka vinster och imponerande 18 av 20 möjliga partipoäng. Ett resultat som i praktiken nästan säkrade deras kontrakt och en topplacering.
Tyresös förstalag höll fortfarande hoppet vid liv efter en stark 5–0 vinst mot Kristallen VIII.
Och så hade vi den kanske farligaste konkurrenten av alla, Täbys förstalag. Med en vinst, två remier och en förlust låg de precis bakom oss i tabellen. Så nära att lottningen i rond fem gav oss en direkt avgörande match mot dem.
Andralaget ställdes mot Kristallen V och levererade återigen stabilt med en 4-1-seger. Samtidigt utkämpade förstalaget en jämn och intensiv kamp mot Täby. Matchen svängde fram och tillbaka, men när dammet lagt sig stod det 3,5-1,5 till Farsta.
Det var en seger som betydde mer än bara matchpoängen. Den förändrade hela tabelläget. Lagsnacket efteråt var fyllt av en nästan obotlig optimism och det var förståeligt. Mycket hade gått vår väg. Kontraktet kändes plötsligt säkrat, och inte bara för ett av lagen utan för båda. Blickarna började vandra mot pokalerna och medaljerna som stod uppställda vid sidan av spellokalen, priser ämnade för den bästa tredjedelen av fältet (top-7 lagen).
Men det är just i de ögonblicken tränare och lagledare behövs som mest.
Efter ännu en gemensam laglunch på McDonald’s intill spellokalen samlades spelarna igen. Budskapet var tydligt: Inget är säkrat. Omständigheterna kan fortfarande förändras. Målet är inte att jaga pokaler, målet är att spela så bra schack som möjligt. Om det sedan leder till ett förnyat kontrakt, en pokal eller medalj då är det dit vi ska.
Med fokuset återigen nedjordat från rymden tillbaka till verkligheten. Gick båda lagen in i rond 6 efter lunchpausen. Resultaten fortsatte i vår riktning. Farsta SK III vann med 3-2 mot Kristallens SK VI och det andra laget följde upp med en övertygande 5-0 seger mot Rockaden III.
Plötsligt började det kännas som att jobbet var gjort. Kontraktet låg inom räckhåll, och som lagledare blev det nästan omöjligt att inte kasta en blick mot tabellen och fundera på om det till och med kunde bli en podiumplats för båda lagen. Båda låg nu stabilt inom toppskiktet.
Men samtidigt i en annan del av spellokalen hände annat. Täby och Tyresö svarade med egna styrkebesked. Täby tog en 5-0 vinst och Tyresö en 4-1 seger. Rivalerna vägrade släppa taget. situationen började bli avgörande och tydlig. Tyresös första- och andralag, liksom Lidingö och Täbys andralag, var nu matematiskt borta från att kunna passera oss. Men Täbys förstalag levde. Med två vinster, två remier och två förluster låg de endast ett halvt matchpoäng bakom oss. Vi stod på fyra vinster och två förluster. Det betydde en sak:
Sista ronden skulle avgöra allt.
Vi samlade spelarna en sista gång ute i kylan. Nu handlade det inte om inspiration eller energi, nu handlade det om klarhet. För att Täby skulle gå förbi oss behövde de vinna stort i sista ronden och samtidigt hoppas på att vi tappade mark. En remi eller förlust för dem och kontraktet var vårt. För vår del räckte det med en stabil match. En remi eller en knapp förlust där vi inte tappade för många partipoäng skulle sannolikt räcka. När lottningen till sist publicerades stramades nerverna åt på nytt.
Förstalaget skulle möta Kristallens förstalag. Andralaget skulle möta Rockadens förstalag. Två klubbar med tydlig Elitseriekapacitet. Två matcher där stora siffror inte var otänkbara.
Samtidigt fick Täby möta Kristallen IV, ett lag vi själva hade besegrat. Deras väg till en avgörande seger såg betydligt mer gynnsam ut än vår och Plötsligt var vi där igen. Från att ha känt oss säkra till att riskera att allt kunde avgöras under den sjunde och sista ronden.
När sista ronden väl var igång fanns det inga andra tankar än att spela sitt bästa schack. Motståndet var tufft, på pappret betydligt starkare, och det syntes tidigt i matchbilderna. Vi hamnade snabbt i underläge på flera bräden. Det var inte katastrofalt – än. Men marginalerna var små.
Samtidigt började blickarna vandra mot den andra sidan av spellokalen där Täby mötte Kristallen. Där såg det ut att utvecklas till en mardröm. Täby gick upp i ledning med 1,5-0,5. På andrabordet hade de ett positionellt övertag, och på förstabordet var de en pjäs upp. Just då kändes det som att allt höll på att rinna oss ur händerna.
Andralagets match avslutades med en 4-1 förlust. Inte en total överkörning, men i ett läge där varje enskild partipoäng räknades gjorde det ont. Förstalaget kämpade vidare, men låg till slut under med 4-0. Inga vinster, inga remier. Kvar satt Roman Chornenky på tredjebordet mot Kristallens Vidar Alm i ett utdraget damslutspel. Han kämpade ensam, drag för drag, fast besluten att inte ge bort ännu en poäng.
Samtidigt började resultaten från Täbys match förändras.
2,5-1,5 till Kristallen. En total vändning. Och när sista bordet där dessutom visade klar fördel för Kristallen stod det plötsligt klart: oavsett hur Romans parti slutade hade vi gjort det. Kontraktet var säkrat. De nedhängda huvudena lyftes. Våra spelare började samlas runt Romans bord medan han fortsatte kämpa i över 70 drag för att hålla remi i damslutspelet.
Till slut lyckades han. Halvpoängen räddades. Han reste sig, såg sig omkring och frågade direkt:
”Hur gick det?”
Svaret var enkelt. Vi är tillbaka!
För egen del var det en svårslagen känsla som lagledare och ungdomsledare. Förra året, när vi kvalificerade oss första gången, fanns det en osäkerhet. Passade vi verkligen in? Var det här början på något eller bara en engångshändelse?
Sedan dess har vi hållit ut. Vi har jobbat metodiskt. Vi har fått storstryk. Vi har jobbat på saken. Justerat. Växt. Och nu stod vi där igen, men den här gången med ett resultat som överträffade optimisten. Inte bara ett lag, Utan två.
Både förstalaget och andralaget kvalificerade sig till Elitserien. En prestation vi ärligt talat inte såg komma när helgen började. Men en sådan överraskning är mer än välkommen. Däremot måste det påpekas att varje förening får enbart ha med ett lag i Elitserien, vilka som får den platsen får vi se första månaden nästa år.
Efteråt samlades vi en sista gång. Inte ute i kylan den här gången, utan i varma cafeterian. Spelarna delade sina reflektioner, skrattade åt missar, pratade om höjdpunkter. Även om båda lagen slutade runt åttonde och nionde plats. Strax utanför pristagarna fanns det inga ledsna miner. De visste att de hade gett allt. Och viktigast av allt, de visste att de hör hemma där.
Farsta SK:s juniorer är tillbaka i Elitserien!
