Spelarpresentation: Jan Lundin

Jan Lundin

Presentation.  Jan Lundin, född 1963, elo-rating 2283 (1/9 2017).  Karriären började med studier i ryska (för att bli bättre på schack!) på gymnasiet och försvarets tolkskola. Blev så småningom fil.kand och jur.kand.  Har bakgrund som journalist och öststatsforskare men har mestadels (av och till sedan 1984) arbetat åt UD utomlands, sedan 2016 som Sveriges ambassadör i Serbien och Montenegro.

När började du spela schack? Jag lärde mig att spela schack av pappa redan vid sjuårsåldern, vill jag minnas, men blodad tand fick jag den dag i 12-årsåldern jag upptäckte att jag började slå såväl far som hans spelpartner. Karlskoga schackklubb (som häromåret firade 100 år) hade på denna tid en livaktig schackverksamhet, och blev en hyfsad miljö för mig att utvecklas vidare.

 Vilka är dina främsta schackliga meriter? Min främsta merit nog stormästarinteckningen vid Europacupen för klubblag i Slovenska Rogaska Zlotina, tror det var 2011. Avgörande var seger som svart mot GM Greenfeld, i ett damindiskt parti såväl han som jag sent ska glömma… Hela orsaken till att Farsta blivit mitt val efter bosättning i Stockholm är annars att jag med Lars Degerman, Stefan Winge och Björn Ahlander samt Magnus Bergman från Karlstad representerade Sverige i lag-VM för juniorer under 1980, och då genom att slå bl.a. Ungern, Jugoslavien, Danmark, Island och Skotland kom på silverplats (Sovjetunionen och asiaterna deltog ej). En fjäder i hatten var även att spela 2-2 i finalen mot det starka engelska laget med namn som Short (redan då GM, vill jag minnas), Hodgson, King och Wells. Mitt vinstparti mot King i finalen är ett annat kärt minne, och utlöste t.o.m. Bent Larsens gillande i schackspalten i Expressen annodazumal… Rubriken var ”Vart tar de vägen, alla unga schacktalanger?”. Larsen trodde att de blev gymnasielärare. Och några blir väl det.

Varför har du valt att spela för Farsta SK? Svaret på frågan finns ju i berättelsen om Degerman; Lars undrade om jag inte ville spela för Farsta i åtminstone lag-DM på den tid jag bodde i Stockholm men alltjämt var Karlskoga SK trogen. 

Vilka är dina styrkor som schackspelare? Svår fråga. Jag försöker ofta spela korrekt och närmast positionellt (spelöppningar som Caro Kann och antagen Damgambit som svart kan ju tyda på det…). Slutspelen är en ständig källa till dysterhet som man verkar jobba på hela livet, faktiskt. Samtidigt märker jag att mina största framgångar skördar jag ofta när det är kamp på kniven, ibland med ”skeva” öppningar typ Sverige-varianten i Tarrasch. Ibland hittar jag intressanta angreppsideer, och då är schack som roligast. Mitt senaste parti mot gamle Sverigemästaren för juniorer Anders Wengholm i årets mästarklass i SM är ett exempel på det.

Vilken är din idol och förebild? Det är nog Karpov, trots allt, även om Magnus Carlsen på många sätt imponerar ännu mer i en ”datoriserad” och ”snabsschacksslutspelifierad” spelmiljö, som gör att slutspel inte längre ter sig som en skön konst, utan snarare som ett malande där misstagen till sist avgör. Men man kan lära av alla. På senare tid finner jag inte minst Aronians spel väldigt uppfriskande, med kantbondeforceringar i öppningen som för tankarna till gamle Bent, som även han har mycket att erbjuda. Och slående i årets upplaga av världscupen är hur ”gamlingarna” i världstoppen står sig riktigt bra. Se bara hur Ivanchuk spelade ut Giri, eller Aronian det stackars ryska underbarnet Dubov (som mosade mig i typ 35 drag i ECC för ett par år sedan!).

Be the first to comment

Leave a Reply